Klant

Just hemkommen från pubjobb.
Solstrålen åt en knäckemacka med skinka, cyklade till lekskolan i motvind. Trampade så det kändes som det borde gått i 240km i timmen, typ, men egentligen gick i snigelfart. Åt sen ett ägg och drack två dubbla espresso. Med mjölk då, men ändå. Smart drag när kroppen hetsupptar det man stoppar i sig?

Solstrålen var lätt studsig och stirrig. Och studsig. Sa jag stirrig. Sen fick jag gå på lunch. Och vad gör Solstrålen då? Solstrålen jonglerar lite med sin tallrik full i mat och fick såklart städa efter sig. Mat överallt.

Det är inte det att jag skyller ifrån mig, det är bara det att... i min familj är vi klantiga. Eller.... jag vet inte om vi är klantigare än andra det är mer att vi pratar om det och skrattar åt det. Historierna som folk hör om och om igen handlar om någon av de 4 damerna i familjen. Pappa bara skakar på huvudet. Gärna ska man göra en kort historia lång också. Om man inte berättar det själv och skrattar åt det så skrattar ju bara andra åt en. Bäst att förekomma folk genom att berätta om hur klantig man var och så kan man skratta med dem.

Till favoriter att berätta hör:

Mammas "klacken i ringen" (ta av sig klackskor i farten med vigselring är inte att rekommendera, då kan man få knipsa ringen eftersom man kört in klacken i ringen, där fingret redan var)

Lillasysters "Banankaka" (vara för nyfiken på banankakesmetet är inte heller att rekommendera, speciellt inte om man har långt hår, då kan man fastna i elvispen och vara tvungen att klippa bort lite)

Storasysters "Akvariet i skallen" (har man långa ben ska man inte sitta under en skiva som hålls uppe av två skåp och sträcka ut benen så skivan helt plötsligt ligger mellan skåpen i luften. I alla fall inte om man befinner sig på en planet med gravitation. (som jorden t.ex.) Speciellt inte om skivan har ett fullt akvarie på sig)

Och jag då? Jag kan få folk att skratta åt min blindtarmsinflammation, eller när jag ramlade på mitt tredje ben och bet genom läppen, eller när jag hällde napalmhavregrynsgröt på mig själv så jag fick en handstor brännblåsa på höger bröst, eller... när jag slog skallen i asfalten förra fredagen. Det är ett familjedrag att vara berättare. Det handlar inte om att skylla ifrån sig utan... det var kanske inte så kul när man gjorde det men om man inte ens kan skratta åt det efteråt då är det ju bara tragiskt.

Och vem fan vill vara tragisk?