Blev riktigt deprimerad under Covid och började äta antidepressiva för ungefär 1.5 år sen.
Efter ungefär 1/2år på medicin insåg jag att jag varit deprimerad på och av sen 2015, trodde liksom att det var såhär livet var men helt plötsligt:
Började dansa stolpdans igen, inte för att jag tänkte "kom igen Solstrålen, det är bra för dig" utan för att jag VILLE dansa.
Började planera in att träffa folk och hitta på saker, för att jag VILLE. Jag vaknade upp en lördag och tänkte "nää, jag har tråkigt? Ska jag se om nån vill hitta på nåt". Insåg att jag inte mindes sist jag hade tråkigt. Jag menar, allt var ju tråkigt. Eller inget ville jag göra. Men att vakna upp och tänka att det inte var tillståndet jag kände för att befinna mig i? Märkligt.
Började fundera på om jag inte alltid haft lite ADHD efter att jag startat upp fem-sex projekt hemma, ursäktade mig för Herr Serverhall och han sa "det har du väl alltid haft?". Vi har inte umgåtts sen runt 2016 så han har missat större delen av den här depressionen och kanske har han rätt. När jag satt i ledningen på kåren på lekskolan fick jag en gång feedbacken att jag borde sluta multitaska i absurdum. Jag tyckte inte det var nåt konstigt då, men funderar på det nu igen.
Började kolla på skräckfilm igen, och fick inte grav ångest och mardrömmar efteråt. Har nu bingeat zombieserier i tre veckor och får inte nog av allt äckelpäckel. Och sover ändå gott om nätterna.
Började gilla att prata inför folk igen för slutade vara nervös i en månad i förväg och behövde inte andas i fyrkant på väg att tuppa av innan. Det är roligt att göra färgglada presentationen och diskutera med publik? Who knew?
Började kunna dricka alkohol igen utan att vilja ta livet av mig dagen efter för att ångesten var så kraftig att jag låg och grät.
Helt enkelt - en hel massa saker som jag förknippat med "jag börjar väl bli gammal" verkade bara vara förknippade med ett medicinerbart tillstånd.
För tre veckor sen gick det hela så långt att jag laddade ner datingappar? För hur ska Solstrålen få ligga när hon inte pratar med nya människor? Mycket oklart. Och appar: det är mycket oklart det med. Allt jag INTE gillar med gruppen män kommer fram: Jag fattar varför de inte får några träffar när majoriteten av profilerna är ett gäng selfies i grodperspektiv och texten "fråga mig vad som helst, jag vill träffa dig och veta allt om dig". Aldrig någonsin har det manliga privilegiet varit så tydligt som när de sitter där i en app och tror att de duger i sina sunkigaste själva och ska få VÄLJA mellan en massa tjejer. Hallå, det är du som ska bli vald? Gör nåt som gör att jag väljer dig. Annars får det fan vara. Du har inte ens gett mig nåt att börja konversera över.
Iaf. Det här är nog mest varför jag är tillbaks. En dag i taget. Och mera gnäll i det här retroformatet.
