Bakfylleångest

Normala människor som pratar om bakfylla menar oftast lite lätt huvudvärk, illamående och trötthet. Jag brukar slippa detta och folk säger att jag är lyckligt lottad. Då har de missat det värsta. Mina bakfyllor består mest av trötthet, hunger och ångest. Man kan ha ångest för att man gjort nåt dumt och sen kan man ha bakfylleångest.

Min bakfylleångest brukar inte vara att leka med. Jag blir paranoid och tror att jag gjort en massa idiotiska saker, fast hur mycket jag än tänker på det så kan jag inte riktigt komma på vad som hänt utan det blir mest en generell känsla över att jag gjort nåt dumt och dåligt. Och sagt dumma saker. Och obehag. När Rännvägen nu ändå tjongade sig i skallen på mig så var jag bevisligen inte helt nykter och det gjorde ju inte saken bättre då jag inte riktigt minns vad som hände innan. Jag var nog otrevlig och gjorde nåt dumt. Och sa nåt dumt.

Två dagar senare och jag känner fortfarande att det är nåt som är fel. Som jag inte kan sätta fingret på. Jag har gjort nåt, som jag borde be om ursäkt för eller nåt. Det enda som känns är en panikartad känsla över att jag gjort bort mig. Igen. Nåt är oåterkalleligen fel. Och så blir jag tjatig och försöker backtracka händelserna men ingen annan verkar veta nåt heller samt att jag övertolkar allt de säger/skriver och inte säger/skriver till nåt panikartat "Hon/han vill inte prata om det. Så hemsk var jag." Så slutar det med att jag skrivit typ 402 sms till samma person för att den var på dass och inte svarade och känner mig som en dum stalker när jag väl får svar. Men inte lugn.

För det ligger det där och lurar. Jag har gjort nåt jag ångrar, nåt jag borde låtit bli. Och någon vill inte säga nåt, så hemsk var jag.

Skit.

Den där Nördpoesin borde haft ett case till. "Full i ångest". Kan inte nån bara säga nåt snällt om det nu inte var så att jag var en skitstövel så jag kan släppa det.

Skit.