tisdag 24 februari 2015

Dagens irritation

Gnällt dåligt på sistone.

Flyttat, skrivit och tagit min sista tenta, bytt uppdrag, dragit ut en tand(strultanden), arrangerat en stor tävling. Dagens irritation är mest min chef igen och jag vet inte hur mycket jag kommer orkar skriva, mest att jag inte kan somna om jag inte bara ufööööööörrörööööäääächh.

 Det är mest det här att han inte kan bekräfta saker i mail. Hela min ledighet förra våren som jag annonserade ut väldigt mycket i god tid höll ju på att skita sig med en kommentar från honom som i slutändan var "Nämen, det har jag aldrig lovat? Vad har du fått det ifrån?" och när jag kollar igenom en massa mail så inser jag att konversationen vart ensidig. Jag har ställt frågor och alla mail från chefen innehåller "Vi tar det när vi ses"

Halt. Säljigt. Inte så att jag vill lita på en person som inte kan svara på en simpel fråga via mail. Att jag irriterar mig nu handlar mest om att han är snokig, och ja han är min chef och jag är inne på samma kontor nu men jag blir liksom irriterad när han kommer och ställer frågan  

"Hur blåser vindarna? Om man sticker ut ett pekfinger och känner?"

För det första fattar jag inte att man ställer en sån fråga. Har han liksom vart på så många floskelfyllda säljmöten att han glömt hur man kommunicerar som en vanlig människa? För det andra vet jag inte vad jag ska svara. Jag har i tre veckor nu suttit med något som borde vara en enkel uppgift, men inte fått kläm på det. Och jag tycker jag suger, men de jag jobbar med säger att sist tog det minsann 2 månader innan man fick det här löst.  Vilket får mig att vilja slita mitt hår i förtid. För det är inte ett dugg kul, det jag gör. Och HUR BLÅSER VINDARNA? Vilken jävla vind? Jag sa att jag inte förstod vad han menade och bad honom ställa en ordentlig fråga. Då blev han sur, det såg jag på honom. Då ser han ut som han låtsas vara bekymrad. Munnen krymper ihop till en såndär rökande tants mun som ser ut som ett hundanus och ögonbrynen bildar ett V. "Tycker du att vi pratar _mycket_, är det det du säger?"
Det var inte det jag sa. Men du förstod inte som vanligt. "men du måste ju förstå att jag har massor med mail, jag kan inte bara springa på alla mail hela tiden." Nä men om du svarar varje mail som kunde bockas av med ett "ja" eller "Nej" med "vi tar det när vi träffas" så kanske det inte är så jävla konstigt att du har så förbannat mycket att göra. Bara svara på frågehelvetet?!

Efter en massa dialog fram och tillbaks där jag fick förklara vad jag menade så avslutar han med att fråga för femte gången om jag ska med på grejen som är på fredag. Och tills den fjärde gången när han sa att det var ok om jag bara stannade kvar på fredagen så länge jag kände för efter jobbet eftersom vi ändå ska vara på kontoret och jag svarade att jag kanske sa hej innan jag gick hem och han då sa att han inte skulle tjata mer. "Men vi vill ju ha med dig!! Och den och den frågar efter dig varje gång" (vilket han säger varje gång han tjatat minst fyra gånger, vilket han gör varje gång. Och jag säger nej, och ju mer han tjatar desto mindre vill jag gå) Nu när han i slutet på samtalet efter att jag tröttnat på det här tar upp igen du-kommer-väl-på-fredag så blev mitt nej ett NEJ. Nu tänker jag gå tidigare från jobbet på fredag istället, jag känner mig intryckt i ett jävla hörn. Nu vill jag INTE.

Helt osammanhängande. Får jag sova nu?