Färgskrämd

Jag nämnde ju tidigare att jag leker inredare åt Fröken Vit. Tänkte prata lite om det. Eller om svenskars generella beteende kring inredning och färger överlag.


Jag och Fröken Vit hade ju träffats tidigare i veckan för att diskutera vad hon gillade och sånt. Hon ville ju bl.a. gärna ha färg och gillar gult. Vi hittade en liten handduk på Lagerhaus (se bild) vars färger Fröken Vit verkligen gillade och jag tyckte det var bra med något att utgå ifrån. Sagt och gjort, vi valde den limegröna till köket, en mörkrödbetsröd till sovrum och gult till vardagsrum och hall. Det gula skulle få sällskap på två väggar av ränder från de andra färgerna på handduken och i hemmet för att få hennes saker att smälta ihop och inte bli en kycklinggul massa. Jättefint. Plus att handduken gör det lättare att få rätt färger på en massa andra grejor som typ gardiner och sånt.

Men så hade vi en mamma med oss när vi skulle handla färg. Mamma som var exakt likadan som min mamma är. Som mina systrar är. Som många av mina vänner är. Färgskrämd. Vi börjar med den gula fägen och möts enbart av skeptism. Får igenom den gröna till köket och den lila till sovrummet men det slutar med att vi inte handlar färg alls till vardagsrummet då det var så gult och mycket färg. Uj uj uj.

Jag har gult kök. Jag har en ganska mesgul färg i köket. Därför att jag inte stod på mig när vi skulle välja färg. Mina föräldrar är så nöjda med att de "vågade" gå med på en sån "vågad" färg "Det lyser upp, gud vad bra det blev" säger de. När jag fick kämpa för att de skulle gå med på den satans färgen. (och varför skulle de ha nåt att säga till om i mitt hem kan man fråga sig. Jo det har med det här med tacksamhet och vad folk anser man ska vara tacksam för när de ska hjälpa till att göra. Ett annat inlägg. Kan nog skriva det direkt efter tom.)

Iaf. Vad är det med folk. Jag blir så trött på alla svenska lagom, med vitt och svart, ev grått och ljust trä och så kan man "förändra hela rummet" genom att byta kuddar och gardiner. När det inte kostar mer att köpa en hink färg och måla över skiten om man tröttnar. Och har du gjort ett bra förarbete tar det kanske två timmar utspritt på två dagar (torktid mellan) att göra det. Varför tror folk att det är så satans svårt att måla?

När jag förklarar mina idéer för folk när vi ska göra om nåt, vad som helst tex lokalen vi målat i under sommaren så är alla allmännt skeptiska. "ska vi verkligen, vågar man, det blir ju så mycket färg" Och när jag är klar så är det mer "ah, vad fint, vad fräckt att du vågade."
Vågade? Det är inte farligt med färg. Det är ni som är extremt mesiga. Färg ska matchas med färg, har man EN färg så kan det bli för mycket, aptråk. Har man vitt på väggar och alla möbler och så börjar man slänga in turkost, turkost och enbart turkost så får man ju spel efter ett tag. Man måste ju väga upp färg med färg. Annars blir det enformigt och stelt.

Fröken vit har ett par guld och en gammelråsa rokokostol, samt två orangegula 70talsfotöljer. Försök få ihop det med vita väggar. Det skulle se ut som att möblerna inte hängde ihop alls. Du måste binda ihop färg med färg. Mesen hade klätt om möblerna i svart eller vitt och fått ett mycket tråkigare, katalogliknande hem.

Hur gör vi? För att blidka den färgskrämde då Fröken Vit fick lite tvivel i sig (färgskrämdhet smittar nämligen av sig, så akta er för sådana människor) ska vi åka till byggvaruhuset och handla 1/2l burkar i blandade gula kulörer för att måla upp ett lite större fält på väggen innan vi bestämmer oss för vilken kulör av gul det blir.

För gult kommer det att bli. Oavsett vad den färgskrämde tycker.

Den finaste kommentaren jag fått av någon var på mitt födelsedagskalas när min vän Fröken M tagit med sig sin andra. Jag hade bara träffat honom en gång innan, han gick runt lite i lägenheten och sa spontant "Vad vackert färgsatt det är.".

Solstrålen blev glad.