Springsko

Så jag var och pratade mat och fick ett nytt program från PT:n. En av de sakerna jag fick som "uppdrag" var att få ihop så många pass på 30 dagar som möjligt - då han sa att en längre promenad räknades kunde jag teoretiskt sett få ihop 30 pass på 30 dagar. Solstrålen som alltid gillar att samla på saker tänkte att det här var nåt som passade mig. Sagt och gjort. Idag var första dagen. Man kan ju inte börja första dagen med att skita i träningen - då sätts standarden för hur det blir resten av perioden känns det som.

Mina skor som jag använt när jag tränar köpte jag när jag flyttade till götlaborg -99 för att spela Squash - som jag spelade lite då, hittade ingen att spela med som var på min nivå så det blev inget roligt spel och sen lade jag ner det. Dumt. För jag gillar Squash. Iaf. Skorna är alltså någonstanns mellan 10 och 12 år gamla. Och borde inte se ut som jag köpt dem igår. Men de gör de eftersom de bara är använda inomhus. Däremot börjar de lukta illa. Och är inte särskilt studsiga.

Jag gick till Löplabbet och sprang på löpband för andra gången i mitt liv för att prova ut ett par skor. De jag tillslut köpte var grå (mycket viktigt, gillar inte vita såna skor, de ser så.. flashiga ut på nåt sätt) och turkosa. Och satt bra. Och man studsade när man sprang. Jag gillar när man studsar. Normalt sett är det nåt jag upplever någon gång ibland när jag satt på mig ett par nya gympaskor och måste springa till spårvagnen - studs är gött.

Iaf. Motiverad och med nya skor gick jag till gymmet för att attackera en av mina stora skräcker - löpbandet. Nu för er som springer på ett sånt jämt kanske det låter konstigt men för mig som alltid associerat "springande" med hån och skolgympa är det nåt jobbig. Man kan säga att skolgympan mycket förstörde den lilla lust jag kunde haft att träna, ungefär som att skolmaten förstörde mat för många som kanske inte hade mattokiga föräldrar som jag. (och med mattokig menade jag inte att vi åt och åt utan föräldrar som lagade mycket mat från scratch och fick oss att prova många olika saker.) Eftersom jag tjatar om att saker inte är äckligt så tänkte jag att det måste ju vara så med löpning med, man kan inte rata det man inte provat bara för att det var hemskt i grundskolan. Allt är hemskt i grundskolan, typ.

Träffar Katten i omklädningsrummet. Det första jag ser är inte att det är Katten utan att det står Derby på sockorna hon har på sig. Jag står och hinner fundera på om den här människan spelar i samma lag som Katten innan jag inser att det är hon. Katten berättar om Jävlaranammas påskspelning som jag missade i lördags och eftersviterna som tydligen slutat med en efterfest hos Fröken Vit. När Kråkan vaknade hos Fröken Vit i går morse hade Fröken Vit legat på en madrass halvvägs ut på balkongen kvidandes: "Var jag tvungen att ta fram ALL sprit". Jag kände inte att jag hade missat nåt. Alls. Jävla Elfält.


Åter. Jag och löpbandet. Velar vilket jag ska ta, men väljer ett i hörnet så ingen kan glo på min rumpa som wobblar upp och ner när jag springer. Ungefär samma logik jag brukar ha när jag väljer spinningcykel. Varför någon skulle glo på min rumpa vet jag inte, de ska bara inte få chansen att av misstag typ snegla på min rumpa när den wobblar upp och ner. Dessutom såg jag i kameran på Löplabbet hur jag såg ut när jag sprang, jag skulle bli alldeles för nervös av att tänka att någon står bakom mig och tittar - igen tror det är det där med hån i gympan som sitter i. Sen iaf lyckas jag starta och stänga av bandet ungefär sex gånger på en minut innan jag ger upp mitt försök att säga till den vad jag ska göra, väljer bara att starta bandhelvetet och trycka upp och ner hastigheten. Det går rätt bra, förutom att jag är typ halvdöd efter första snabba intervallen på 3 minuter och verkligen verkligen inser hur kass jag är på att springa. Klarar mig igenom mitt 18 minuter långa program (uj uj) utan att dö och tänker att det här var ju inte så farligt.

Sen går jag av löpbandet.

Aj aj.

Jag ska hämta lite papper och vinglar in i ställningen. Jag ska gå ner för trapporna och mina ben vill inte riktigt göra som jag vill. Känns som jag har stelopererat ena höften. Jag vinkar hejdå till receptionisten och det visade sig vara lite för mycket för min stackars koordinationsförmåga, för jag går rakt in i stolpen som man ska dra sitt kort i. En kille utanför tittar lite skumt på mig, inbillar jag mig iaf, försöker undvika att titta för noga på honom.

Det är INGEN som talat om att det svåra med löpbandet kommer när man kliver av. Varför har ingen varnat mig för det här?

Dessutom, som sagt, så sprang jag så snabbt jag orkade i totalt 9 minuter (3*3). Tur jag inte satsar på göteborgsvarvet eller nåt.

"Vad springer du milen på?"
"Milen? Jag tänkte springa allt jag äger i 9 minuter sen får det vara bra. Är jag inte framme då så bryter jag."

Jag fick i alla fall sätta ett kryss i träningsschemat som sitter på mitt kylskåp.

Antiklimax när jag kom hem, gjorde köttfärslimpepannbiffar (eget påfund, man gör som mammas köttfärslimpa fast biffar istället - alltså knör in hackad persilja och gräslök i mitten och lindar biffen med en baconskiva) åt och somnade på sängen i två timmar. Nu har jag ågren för att jag missat två timmars elfältplugg.

Dagens plugglåt: Gold on the ceiling - The Black Keys