Telefon

Dagens händelse. På tåget mot götlaborg. Det kommer en stirrig småtjock kille i 30års ålder och ska sätta sig bredvid mig. Han påminner lite om en gammal klasskompis som vi brukade kalla för Korvis. Först försöker han trycka upp sin tjocka väska ovanför, där det uppenbart inte får plats en väska. Jag berättar lite snällt att det finns ett väskrack längst bort i vagnen, han stirrar ditåt som om det var hundra mil dit och klämmer sen in den i det alldeles knökfulla väskracket bakom oss, en väska ramlar ut. Han stirrar lite slött på den.

Han sätter sig ner och knäcker en folköl. Han hukar sig ner när han dricker och gömmer den mellan sig och väggen när han inte gör det. Sådär så att han tror att ingen, inte ens jag, ska se att han sitter och dricker folköl på tåget.

Jag lyssnar på musik, med nya muffarna är jag praktiskt taget döv. Ser att han säger nåt, tar av mig och säger ursäkta. Han frågar om jag ska läsa många böcker och pekar på de två jag har, Terry Pratchet - "Hogfather", som jag precis avslutat och Jonathan Safran Foer - "Extremely loud & incredibly close" , som jag tänkt börja på. Jag säger ja. Han säger att han också tänker börja läsa en bok, som i att man tänkt börja med ett konstnärligt projekt i stil med att skriva en låt eller måla en tavla eller nåt. Jag säger jaha. Han säger "Snabba cash". Jag säger att jag inte tyckte den var bra. (det är ju som några av er vet, en av de få böcker jag inte klarat av att läsa klart för den var så kass). Han frågar vart jag är på väg och jag svarar Götlaborg. Han säger att han vart där nån gång men nu ska till Uddevalla. Jag säger jaha. Killen säger inget mer, eller iaf inte tillräckligt snabbt. För jag tar på mig lurarna och fortsätter läsning varvat med smschatt med Herr Serverhall.

Han bakar en snus. Jag andas med munnen, för snus är nåt annat jag ogillar. Tycker verkligen det luktar riktigt illa och jag får kväljningar av det.

Han öppnar en öl till.

Han behöver gå på toa tre gånger.

Sen sträcker han fram en telefon framför mig med sina små korvfingrar. Han säger nåt. Jag tar av mig luren.

Ursäkta?

"det här är mitt nummer"
Jaha? Jag tittar på den lite småtjocke ölluktande killen med stirrig blick och snusbruna fingrar och tänker tillbaks på den då 2h långa tågfärden och undrar VART någonstans han fick för sig att jag visade något slags intresse av att få hans nummer. Eller vad var det han ville?

Och för att ni inte ska tro jag ljuger så tog jag kort på burkarna i soppåsen nyss när han gick av. Samt kände mig tvungen att rapportera om det från min mobil, vilket aldrig hänt innan. Vilket även är varför bilden på burkarna inte kom upp.

Vart kommer allt folk ifrån, och varför träffar jag på dem hela tiden?

Edit: Tråkigt på jobbet fick jag upp bilden. Och ja jag har hittat ett sånt där roligt fotofilter som gör alla bilder lite tragiska med en färgskala från valfri Jean Pierre Jeunet-film. Tänkte det passade bloggen.