Folk som inte äter saker

Dagens irritation kom upp helt apropå inget direkt förutom att jag fick vatten på min kvarn från ett dr. Phil avsnitt.

Jag äter ju allt. Nästan. Saker jag inte äter är antingen dåligt tillagad mat eller har konstig konsistens. I den första kategorin hamnar t.ex. viss skolmat, som fick räddas med örtsalt och i den senare kategorin ramlar bläckfisk och ugnsomelett. Ibland hamnar saker i båda kategorierna: skolmatsalens fiskbullar gick inte att rädda med örtsalt eftersom konsistensen var så otäck. Det växte i munnen, som celldelning: man bet i en bulle och så hade man två identiska bullar av samma storlek som den första bullen i munnen.

Annars provar jag allt mer än en gång eftersom det handlar om att vänja sig. Som med oliver t.ex. I början tyckte jag det inte var så gott, eller, det var nåt. Det var salt men njä... sen åt jag några gånger till och helt plötsligt blev jag sugen på det. Sushi likadant. Min tanke är att det inte finns något som liknar det som jag ätit innan och därför kan inte hjärnan bestämma sig för om man gillar det eller inte, det tar ett tag för hjärnan att sortera in smaken liksom.

Jag vänner som är lite mer... kinkiga kanske man kan säga, med mat. Specifikt två fröknar som råkar heta samma sak och som jobbar på tryckeriet. Ni har hört om dem förut: Miss Motor och Ödlan. Det är väldigt mycket "Euuuuu" när de är i närheten och man ska äta. Eller laga mat till någon tillställning.
De äter inte ditten och datten och det är äckligt och det är äckligt och ursch och fy! Miss Motors stora hatgrej är all sorts fisk. Hon har försökt äta fisk två gånger i sitt liv och kräkts bägge gångerna, i lågstadiet. Och har därmed bestämt sig för att hon är allergisk mot fisk.

Min teori är snarare att hon arbetat upp det här i huvudet så hårt att hon inte kan äta det. Precis som fröken Källby sa "Första gången jag skulle äta sill var jag ganska liten och jag och min bror hade pratat om hur äckligt det var så jag hade ju arbetat upp mig till den grad att jag hulkade. Sen åt jag inte sill förräns förra året när jag tänkte "Nä det här är ju löjligt!" och bestämde mig. Och det gick hur bra som helst.

Ödlans stora hatgrej är vitlök. Och det är bara en sån småstadsmenatlitesgrej. "Luktar illa" Sorry, men det är bara väldigt fjortis och inget annat.

Jag tror inte att man hatar någon mat som är vällagad, det handlar om att man måste utvidga sin palett. Ödlans pojkvän Herr Frö:s (som också till en viss grad är tokigt kinkig med mat) svar var att han "inte ville vänja sig vid nåt nytt" Jag har lite svårt att förstå att man inte är nyfiken på mat, man blir ju trött på samma grej om och om igen.

I alla fall, Dr. Phils program handlade om feta barn i U.S.A. och vad man gjorde för fel i hemmet när man fick feta barn. Punkt nummer 1 var att man styr själv vad barnen kommer att gilla för mat. Barn växer inte upp med förkärlek för pommes eller hatar gurka, det är föräldrarna som säger vad som är ok och inte. Vilket blev mer bekräftat i en diskussion med Miss Motor när hon berättade att hon ett tag när hon var liten vägrade äta allt som inte var makaroner och ketchup. När jag ifrågasatte det sa hon bara "Vad skulle hon gjort, jag vägrade ju äta "
Mitt svar var:
Ja om jag inte åt maten som sattes fram så fick jag ingen mat, och frågade jag vad det var och petade i det sa mamma "Du har ätit det innan och du tyckte det var gott" Jag var ett barn. Jag hade ätit glass varje dag om jag fick bestämma.

Men så äter inte Miss Motor nåt, och jag äter allt.