Mest dalbana

Fick typ inget gjort igår. Har inte fått särskilt mycket gjort idag förutom att tvätta. Står och ska hitta nåt att ha på mig när jag ska hem till herr och fru Death (och jag kallar dem inte det av någon makaber anledning utan mer för att de delar min fascination av Neil Gaiman och the Endless speciellt. Specifikt Death då för att de har varsin halva från ett citat i vigselringarna från Death: 
"You got what everybody gets.",
"A lifetime". De har vart med här innan de gifte sig, vid namn Batman och Konstnären. Jag vet inte varför de fick byta namn, men nu blev det såhär.)

Iaf.

Jag ska hem till mina vänner för att fira att den ene av dem fyller år. Nåt jag borde vara glad över. Nåt jag ser fram emot. Tills: jag försöker välja kläder. Och jag hatar att jag blir ledsen för att allt sitter som skit. För att jag tar på mig kläder som är fina på galgen, som jag gillar och brösten blir en korv mitt på - ser ut som någon stoppat in en falukorv innanför klänningen, som en stor mono-boob. Och när jag tar på mig fina tights så skär resåren in i midjan på ett väldigt osmickrande sätt så ingen tröja i världen kan dölja den tvådelade magen som bildas. Och jag hatar att jag bryr mig. Varför ska det spela roll? Varför kan jag bara inte klä mig bekvämt och gå dit och ha trevligt?

Känns som allt bara ramlar ihop på nåt sätt.

Det enda jag tyckte satt bra var träningskläderna. Kan man gå på kalas i träningskläder? På nåt sätt borde de ju skapa mer ångest men det är som kroppen tänker "Det här är praktiskt, nu ska Solstrålen göra nåt bra, bli stark & snabb." Kläderna är förknippat med nåt positivt och inte ångest och panik.

Varför kan inte allt vara så?

Jag kan inte ens dra på mig ett par jeans och en t-shirt med tryck - för jag äger inga jeans. Och de enda hela byxor jag har, ett par lila från HM, har blivit så tighta så de liksom veckar sig runt fettet eftersom tyget inte är tillräckligt tjockt. Så jag sitter här i soffan och glor nu istället. Igen.