Småbarnsföräldrar

Dagens, eller snarare helgens irritation är småbarnsföräldrar.
Och småbarns mor/farföräldrar också för den delen.

Så här är det, jag säger inte att jag HATAR barn, jag bara... förstår inte riktigt poängen med dem. Det är väl bra att nån känner att de vill föra detta släkte vidare men jag är faktiskt inte så särskilt intresserad eller imponerad av dem i övrigt, de är små människor varken mer eller mindre på nåt sätt. Jag kan tycka det är lite roligt när de gör konstiga/roliga saker, men förhållandet till dem för mig är som mitt förhållande till sport. Jag skrattar åt kommentatorgrodorna men jag är inte så intreserad i övrigt.

Mest är det som sagt var ändå inte barnen i sig som irriterar mig de är ju bara små människor utan det är mer den här sortens småbarnsföräldrar som ska tvinga på en ungen hela tiden som jag blir tokig på. Man måste tycka om den och man måste tycka att den är fantastisk och fin för det här är ju det bästa universum presterat. Som trycker ner barnet i famnen på en för att det är ju det alla vill. Not. Jag tycker att jag borde få välja om jag vill ha en snorig kräkandes bäbis i knät. Vart ligger problemet i att fråga om man vill ha ungen i knät? Ingen skulle komma på tanken att tvinga en att hälsa på en hund man inte vill hälsa på men det är i pricip i övrigt samma sätt som folk beter sig. Jag skulle väl vilja jämföra det med någon som är sporttokig och bara pratar om det hela tiden i tid och otid även med folk som inte är intresserade av sport, jag pratar ALDRIG om lekskolan eller mitt musikintresse eller liknande när jag är med folk som jag vet inte är intresserade t.ex. min släkt, av respekt. De är ju inte intresserade, så varför ska jag sitta där och babbla. Men det här verkar inte gälla åt andra hållet. När det kommer till barnen så är det en helig ko. Och igen, inget problem med barnen - har problem med föräldrarna som inte förstår att jag inte är helt intresserad.

Jag var på bröllop i helgen och bodde hos min moster. Sist jag var där var när hennes ena son gifte sig, vilket var för fem år sen och nu har han ju såklart som man gör när man gifter sig skaffat 2 barn, 3 och 1 år gamla. Vi hade hållt på hela dagen och lagat mat till bröllopet och jag hade ganska lågt blodsocker och var allmänt lite trött på ljud och saker. Är väldigt lättirriterad när jag har lågt blodsocker och känner mig närmast deprimerad, mår allmänt dåligt och är inte så glad och uppåt och pratglad helt enkelt utan vill mest få i mig maten så jag kan börja fungera igen.

Sen var jag utöver detta lite lagom irriterat särskilt på min mosters man som envisades med att fråga "Är du sur?" vilket är det mest korkade man kan fråga en person som faktiskt uppenbarligen är lite grinig och inte vill prata. I den här familjen ska man nämligen vara glad och trevlig oavsett annars är det ju något fel på en och då ska man helst inte prata om det ändå utan då får man faktiskt låtsas att allt är bra.

Det ena barnet började prata med mig, jag nickade lite med valde att ignorera detta eftersom jag vet att om det får nån form av respons så fortsätter det att prata med en, speciellt då eftersom jag var den enda som var okänd för barnet i sällskapet vilket då naturligtvis gjorde mig extra intressant. Barnet noterade ju ganska snabbt att jag inte ville prata med henne (Efter hon för 5:e gången sagt "Jag heter Elin och är såhär gammal" och visat 3 fingrar och fått nåt litet nick och mummel från mig så sa hon till sin mamma "Hon vill inte prata med mig" och fortsatte att äta, ingen stor grej för henne) Men föräldrarna samt mina föräldrar, min syster och min moster/barnets farmor + farfar fick ju nåt spel och var så "Men du är ju vuxen, bete dig som en, hon vill ju bara hälsa" (vilket för övrigt skulle kunna vara sagt om en hund igen).
Till saken hör att de inte hade gjort nåt annat sen vi kom än att visa bilder på underverket, prata om underverket och visa filmklipp om underverket. Jag skickade bilderna vidare utan närmare titta på dem eftersom som sagt, ja det var en liten människa. Ungefär som om någon skulle prata om handboll.

Sen kom grej nummer två som stör mig. Min mosters man, höll på "När du får barn då ska jag säga vad var det jag sa..." och det här upprepades i all evinnerlighet på olika varianter som om det enda tänkbara "öde" för mig är att bli förälder. Vad jag än gör nu så är det bara nåt man pysslar med tills ens riktiga kall, föräldraskapet, kommer. Det störde mig till den grad att jag sa "Nä, jag ska inte ha barn jag har andra ambitioner i livet än att bara avla av mig".

Speciellt efter mosters mans tolkning på att hans andra sons flickväns uttalande. Andra sonen är 34 blir det tror jag och har nu förlovat sig med en tjej som han vart ihop med i ett år. (enligt min käre mor så måste man göra det snabbare när man blir äldre, vilket jag inte förstår, det tar väl lika lång tid att lära känna någon oavsett ålder?) Jag tyckte det var lite hastigt men men. Nu ska de i alla fall flytta från hålan ett tag för att bo i stockholm eftersom hennes jobb lite krävde det. De fick frågan när de skulle flytta tillbaks, då de har hans hus kvar där, och kusinen svarade "ja det är väl 2 år men det kan ju ta längre tid" och då sa flickvännen "men det kan ju gå snabbare". och detta tolkade mosters man automatiskt som om hon hade sagt "Det beror ju på hur fort jag blir gravid". Det var i alla fall det han sa när han skulle återberätta historien för nån som inte vart med vid tillfälle.

Sen har vi faschination nummer 3. Hur det kommer sig att 10 vuxna människor helt plötsligt blir mentalt efterblivna så fort det kommer in ett barn i rummet. Det gick inte att föra en normal konversation när det var ett barn där då var det "mmmm namn namn var du huuuuuunjiiiiiiiig" och så fort ungen fiser så är det gulligt och man skrattar och säger "nämen hoppsan"

Nummer 4 är det faktumet av att det inte är accepterat att tycka att ett barn är fult eller att det har någon irriterande ovana. De här två barnen var ganska lugna men den äldste hade en sjukt irriterande ovana att skrika ALLT hon sa. Jag höll på att bli tokig och försökte undvika barnet, men då blir folk sura. Den minsta ungen dunkar tydligen skallen flera gånger i det första hårda han ser när han blir för glad, oftast väggen eller golvet. Han har tydligen blåmärken i pannan lite stup i kvarten. Det låter ju hälsosamt.

Det hela slutade med att alla var arga på mig på fredagen, till viss del då jag faktiskt blev riktigt förbannad och tillslut sa "ja, jag ska komma ihåg att bara dum le nästa gång så idioten blir glad" till mosters man så ok, det får man bli arg för. Samt att jag även sa "Hon kommer ju inte ens komma ihåg det i morgon" om barnet när barnets mor blev arg för att jag ignorerade hennes lilla guldklimp.

Men kan de inte bara låta mig vara i fred? Jag gjorde det helt klart att jag inte ville prata med folk att jag behövde äta och ändå så gnat gnat gnat. Sluta kasta ved på elden, ge er!
ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRK.

På lördagen bad jag min kusin om ursäkt mest för att han blir så jävla sur och då ska det tjatas om allt hela tiden. Han sa då att han hade börjat fundera under fredagen på om jag hade blivit "skogshuggare" som han kallade det för. En person helt utan social kompetens, ett socialt freak. Sen berättade han glatt att han lekt med laserpekaren och hans ettåring hade blivit som tokig efter pricken. Precis som min kompis Tid brukade göra med sin katt...

Och sen ser jag bilden av 10 vuxna människor som sitter och stirrar på en 1 åring som är helt insmetad i mat och säger "var lilla gubben hungelihunjig" och är glad för att jag saknar det de anser är "social kompetens".

Dessutom finns det forskning på att barns språkutveckling hämmas av bäbisspråk.