Lämnar spår

Jag hade en lite konstig fylla för tre veckor sen ungefär som slutade med att jag tydligen dumpade fröken Vit och gick hem. Det enda Solstrålen minns är att jag drack portvin och sen tog Rufset över tills jag vaknade upp i lägenheten, inte ensam, och klockan var 6 på morgonen. Det är en annan histora antar jag men i alla fall så på måndag morgon när jag var på väg till jobbet och skulle lyssna på musik i vanlig ordning började en för mig totalt okänd låt spela. Visade sig vara Icona Pop - night like this. Jag har aldrig hört låten innan men tydligen var Rufset väldigt förtjust i den då den var tre gånger i kön. Hon lämnar spår. Tydligen hade hon iaf kul.

Debakel

Var bara tvungen att använda den överskriften eftersom dagens störning är personer som använder ord på fel sätt. Den där virriga chefen har ett väldigt omständligt sätt att prata och skriva saker. Till en sån där gräns att det bara är irriterande. Dessutom använder han fel ord och jag får kli. I dagarna skrev han följande på vår sociala mediegrupp.

Tar mig friheten att ackompanjera gratifikations-hälsningarna till XXX med ett foto på en till synes relativt glad figur. Grattis igen, kompis!  

Gratifikation (franska gratification, av latinets gratificari, göra till viljes) är en frivilligt lämnad ersättning för gjorda tjänster, en penninggåva vid sidan av lön eller arvode.

Undertecknad kunde inte låta bli att göra sig lustig och kommenterade

"Får en gratifikation när en fyller år from nu? Najs."

mvh Jobbig jävel. 

Gammalt utkast

Hittade ett gammalt utkast när jag gick igenom gamla inlägg i bloggen. Det stod bara:

"I've got about the next 2 and a half hours planned... then there's just darkness... and possibly some dragons."

Vet att det kommer från Gilmore Girls. Undra vad jag tänkte komma fram till?

Det där med höns och sånt

Det kan jag bli riktigt trött på. Det här när folk måste göra en grej av nåt som inte påverkar dem.

Hån

Känner mig lite hånad över all reklam och mail jag får om "höstlov"
Vaddå höstlov. Har inte haft höstlov sen 1997.

Läge för gråt.

Fick den här bilden från Katten med kommentaren "Nu är det dags!". Och ännu värre, årets smak är Clementin.

Jag har redan nästan börjat gråta när jag skulle äta Louies Mattes hemmagjorda Rocky Road-julgodis och hon hade stoppat i vanligt skumtomtar istf marshmallows. Tänk dig då tomteshock blandat med apelsinchokladshocken. Döden i julformat.

Starkt kaffe

"Hur mycket kaffe hade du i egentligen Kilur?"
"Va? Bara ett rågat mått."

Två inlägg på samma dag?

Det hela började ju med det här, så då måste jag ju berätta att jag faktiskt på riktigt är klar nu. På riktigt. Sån där inchenjööör. Sen en dryg månad tillbaks. Fått mina papper och allt.

Vad ska jag göra med mitt liv nu?

Ordning

På jobbet 8 på morgonen, möte, utan kaffe. Kanske inte är en grej för många av er men för mig som drar direkt till träning som börjar ganska sent är det ganska jobbigt. Oktober igen också, så trött ändå som det är. Totalt ointressant var det. 

Sen skulle jag greja med nåt i labbet och upptäcker, igen, att personen som vart där och lånat grejer innan inte ställt tillbaks sakerna efter sig utan jag får sitta och mecka med alla jävla sladdar och allt. Börjar prata med halv-projektledaren Lindyhopparen om nåt annat och kommer på nåt sätt in på det här med lätt irritation och hans svar innehåller en massa "det är enklare att bara hålla koll på sig själv än att få andra att göra nåt, då får man bara springa omkring och tjata på folk". 

Det enda jag tänker är att det är inte konstigt att det här projektet är så jävla rörigt om det är den inställningen en har till struktur och ordning på arbetsplatsen. "det är så jobbigt att få folk att göra saker så vi låter bli och så blir alla glada". Jag blev arg. Frågar om det är fel på rutiner, om det inte finns en rutin eller ordning kring hur saker ska göras är det klart att man får springa omkring och tjata då ingen vet vad som förväntas av dem. Får då tillbaks med tillgjord bäbisröst "Vad vill du jag ska göra? Skicka ett mail och säga att alla är dumma?". 

Jag tittade argt på honom och förklarade att jag inte uppskattade faktumet av att han helt plötsligt lade röran på mig, som att det var jag som var hysterisk för att jag ville ha lite ordning bland grejerna när vi är så jävla många som samsas om samma hårdvara för att jag ska slippa overheadtid på flera timmar då jag måste reda ut nåt som någon annan klantat till och inte städat upp efter sig. Sen gick jag därifrån och får bara "Här var det mycket som var upprörande" i en suck bakom mig. Jag blir bara helt trött. Är det verkligen för mycket begärt att det ska vara lite ordning på en arbetsplats? På riktigt?

Världens bästa dag

Borde lite anat att det skulle bli såhär: opererade ju in en titanskruv i käften för strultanden (den där jag bet sönder som jag skrev om här). Kunde inte träna ordentligt på nästan tre veckor. Var med på tredagars läger direkt efter att jag tagit bort stygnen där jag lade sammanlagt ca 13h träning på tre dagar och sen igår var jag och spelade träningsmatch en timmes bilfärd norrut från byn.

Sen hände följande:

• Jag sov
• Jag vaknade av att det kändes som jag svalt nåt stort och varmt
• Det kliade i näsan
• Det kliade och smakade metalliskt om munnen
• Mycket riktigt visade det sig att jag hade fått inte ett men tre herpesmunsår varav ett i näsan.
• Tar mig till jobbet och kliet i näsan blev snor också. 
• Snyta sig med ett munsår gör ont
• Äta med munsår gör ont
• Det kommer ett till munsår. De första tre har bara blivit större, trots att jag tryckt i mig aciclovirtabletter och smörjt som en galning.
• När jag andas in kommer det ut en host åt andra hållet. 
• Byxorna säger helt plötsligt i köket ritch, stort hål i grenen.
• Jag går på toa och upptäcker att jag fått mens

Sen sitter jag ytterligare en timme och tittar på skärmen innan jag inser att jag läser exakt samma stycke hela tiden utan att fatta vad som står. Skickar ett mail till tränargruppen för träningen jag är med och håller i på tisdagar och får av den äldre herren tillbaks ett mail om att det här krånglade ju till det massor för honom. Suckar lite och svarar nåt i stil med att jag är uppriktigt ledsen över faktumet av att jag mår piss påverkar dig negativt. Sen går jag hem. Nu ska jag lägga mig och sova.

Knack på rutan

Har en kille på jobbet som gör två saker som stör mig

1. Han måste ta på mig när han hälsar. Alltså, han tar inte bara på mig, jag tror han tar på typ alla. Eller åtminstone alla tjejer. Måste fundera lite på det här, men i vilket fall som helst så vill jag inte ha en hand på armen som sen leder till nån slags smekklapp längs med armen. Varje gång.

2. Han knackar på rutan till kontoret när han går förbi och vinkar frenetiskt. Jag blir skitdistraherad av knacket. Vill du inget förutom att vinka så stör mig inte. Tack.

Nu knackade han nyss när jag satt och tänkte så jag tappade helt tråden med vad jag gjorde och blev skitarg. Förutom det så typ skrikpratar han. Har nog aldrig hört honom säga nåt i normal samtalston och oftast så hör man pratet från andra änden av hela kontorslokalen.

Dagens irritation

Gnällt dåligt på sistone.

Flyttat, skrivit och tagit min sista tenta, bytt uppdrag, dragit ut en tand(strultanden), arrangerat en stor tävling. Dagens irritation är mest min chef igen och jag vet inte hur mycket jag kommer orkar skriva, mest att jag inte kan somna om jag inte bara ufööööööörrörööööäääächh.

 Det är mest det här att han inte kan bekräfta saker i mail. Hela min ledighet förra våren som jag annonserade ut väldigt mycket i god tid höll ju på att skita sig med en kommentar från honom som i slutändan var "Nämen, det har jag aldrig lovat? Vad har du fått det ifrån?" och när jag kollar igenom en massa mail så inser jag att konversationen vart ensidig. Jag har ställt frågor och alla mail från chefen innehåller "Vi tar det när vi ses"

Halt. Säljigt. Inte så att jag vill lita på en person som inte kan svara på en simpel fråga via mail. Att jag irriterar mig nu handlar mest om att han är snokig, och ja han är min chef och jag är inne på samma kontor nu men jag blir liksom irriterad när han kommer och ställer frågan  

"Hur blåser vindarna? Om man sticker ut ett pekfinger och känner?"

För det första fattar jag inte att man ställer en sån fråga. Har han liksom vart på så många floskelfyllda säljmöten att han glömt hur man kommunicerar som en vanlig människa? För det andra vet jag inte vad jag ska svara. Jag har i tre veckor nu suttit med något som borde vara en enkel uppgift, men inte fått kläm på det. Och jag tycker jag suger, men de jag jobbar med säger att sist tog det minsann 2 månader innan man fick det här löst.  Vilket får mig att vilja slita mitt hår i förtid. För det är inte ett dugg kul, det jag gör. Och HUR BLÅSER VINDARNA? Vilken jävla vind? Jag sa att jag inte förstod vad han menade och bad honom ställa en ordentlig fråga. Då blev han sur, det såg jag på honom. Då ser han ut som han låtsas vara bekymrad. Munnen krymper ihop till en såndär rökande tants mun som ser ut som ett hundanus och ögonbrynen bildar ett V. "Tycker du att vi pratar _mycket_, är det det du säger?"
Det var inte det jag sa. Men du förstod inte som vanligt. "men du måste ju förstå att jag har massor med mail, jag kan inte bara springa på alla mail hela tiden." Nä men om du svarar varje mail som kunde bockas av med ett "ja" eller "Nej" med "vi tar det när vi träffas" så kanske det inte är så jävla konstigt att du har så förbannat mycket att göra. Bara svara på frågehelvetet?!

Efter en massa dialog fram och tillbaks där jag fick förklara vad jag menade så avslutar han med att fråga för femte gången om jag ska med på grejen som är på fredag. Och tills den fjärde gången när han sa att det var ok om jag bara stannade kvar på fredagen så länge jag kände för efter jobbet eftersom vi ändå ska vara på kontoret och jag svarade att jag kanske sa hej innan jag gick hem och han då sa att han inte skulle tjata mer. "Men vi vill ju ha med dig!! Och den och den frågar efter dig varje gång" (vilket han säger varje gång han tjatat minst fyra gånger, vilket han gör varje gång. Och jag säger nej, och ju mer han tjatar desto mindre vill jag gå) Nu när han i slutet på samtalet efter att jag tröttnat på det här tar upp igen du-kommer-väl-på-fredag så blev mitt nej ett NEJ. Nu tänker jag gå tidigare från jobbet på fredag istället, jag känner mig intryckt i ett jävla hörn. Nu vill jag INTE.

Helt osammanhängande. Får jag sova nu?