Vill inte. Fatta då!

Dagens folk som inte accepterar ett nej-irritation.

Vi ska ha kalas på jobbet idag. Jag är ju konsult och sitter ute på uppdrag och mitt konsultbolags anställda träffar jag sällan. Jag sitter inte med dem här ute och jag är sällan inne på kontoret eftersom det ligger i andra änden av stan både från min bostad och från min arbetsplats. Min chef ringer förra veckan. Jag har inte anmält mig till kalaset. Jag förklarar att jag inte vill gå, det är därför jag inte gjort det. Chefen trugar "jo, men det är ju så kul när du är där". Jag förklarar att jag kommer vara svintrött, jobb och plugg - jag ligger efter i skolan redan (förra veckan) och skulle spendera den helgen på en kurs (hela lördagen och söndagen 9-16) samt hade spenderat veckan innan på läger i Hallsberg och jag vet hur jag fungerar. Chefens svar på det är "Jamen då är du ju värd en gratis brakmiddag!"

Vad jag nu vill säga är att den här gratis brakmiddagen inte är gratis. Den sker på bekostnad av mig. Jag måste betala genom att sitta och vara företagsartig med en bunt människor jag inte känner. Jag orkar liksom inte umgås med folk jag inte känner på det sättet särskilt ofta, jag skyr företagsevent och har alltid gjort det. De är påfrestande. Speciellt när jag har mycket att göra så måste jag vara ensam emellanåt för att orka. När jag inte riktigt orkar träffa de jag vill umgås med och tycker om för att jag är trött så orkar jag verkligen inte sitta och vara företagstrevlig.

Det säger jag ju inte, det hade låtit otacksamt. Men jag säger att jag kommer tyvärr inte orka. Så nej tack. Igen. För jag känner mig själv.

Vi pratar om nåt annat och sen innan vi ska lägga på så säger han:
"Jag skriver upp dig i alla fall, man får gå när man vill. Du kan ju bara komma dit och äta och sen gå, så tidigt som 8 t.ex.!"

Men vafaaaaan. Jag kommer inte att komma. Nej, jag kommer inte ångra  mig. Det enda som händer nu är att jag sitter här och har ågren för att jag borde höra av mig och säga att nej jag dyker inte upp. Och så blir det ett jobbigt samtal till där han kör sin övertalningsteknik så just nu sitter jag och tänker på hur sent jag ev kan vänta med att svara att jag inte kommer så jag kan skicka det i ett sms så han inte har tid att ringa upp mig. Uuuuuuuuuuurk.

Trollet i lunchrummet

Jag har ett troll i lunchrummet.
Först tänkte jag att det var jag och mina krav igen. Gubbe på jobbet (Femtvå kan vi kalla honom, han går på den dieten och påstår att han gör det för att leva längre eller nåt. Jag tror starkt att han bantar) jag blivit irriterad på innan när vi pratade om "djup förståelse". Jag tyckte det var synd att det inte fanns tid på lekskolan att skaffa sig djup förståelse i ämnet. Han ansåg att det hann man visst med. Det var ju bara att göra liksom. I alla ämnen.

Solstrålen blev sur, då hon kände att han satt där och sa att hon var dum i huvudet, trög och korkad.

Dagen efter sitter jag och meckar med en inlämningsuppgift i kursen jag läser och Femtvå ska naturligtvis hjälpa mig. Bara det att det han säger är åt pipsvängen och gör mig mer förvirrad än hjälper mig lösa uppgiften. Vilket får mig att inse att vi antagligen inte har samma åsikt om vad "djup förståelse" är. Han och jag kom säkert från kursen med samma kunskap men medan han anser att han kan en massa och förstår så tänker jag att jag inte fattar ett skit. Dvs Jag har lite högre krav på vad som menas med djup förståelse.

Sen kom en diskussion om koldioxidutsläpp och global uppvärmning. Femtvå säger att  "Alla vi som läst (nu har jag glömt vad det var han läste för nåt universitetsgrejs, miljö nåt utöver lekskolestudierna) vet att det här med global uppvärmning p.g.a. koldioxidutsläpp bara är trams" och då frågade jag, som fråga för jag blev nyfiken "jaha, så du menar att alla de här rapporterna och larmen i tidningarna är felaktiga, hur då?"  varvid han snäser åt mig "Du kan ju försöka producera ett enda bevis för mig".

Jaha, fast nu var det inte det jag frågade, du lät så säker så jag blev ju nyfiken. Jag kan inget om koldioxidutsläpp......

Till idag - Han läste upp och ner på dagens metro "Såhär illa blev vi behandlade när vi anmälde våldtäkt. Jaha, det räckte inte med att bara skriva meningen utan "illa"?". Och jag sa att det var ju bara berättelser om när folk hade blivit illa behandlade. Och svaret jag får är "Så du menar att journalisterna inte bara vill sälja tidningar utan är objektiva?" Nej nu var det inte det jag sa, vad har det med frågan att göra, det är väl dumt att folk som blivit utsatta för våld får skit när de berättar vad som hänt? Och hans svar på detta var utan ironi:

"Ja, snart måste man väl skriva på ett papper innan man har sex med någon så man inte blir anklagad för våldtäkt."

Sen fortsätter han med att det är ju svårt att veta om någon är full och man själv är full och tänk om man missuppfattar och la la helt ärligt så tappade jag fokus där nånstans när han började säga att tjejerna kanske tar initiativ till nåt de inte kunde fullfölja och sen att det faktiskt var så att tjejer hämndanmälde någon för våldtäkt när de ångrade sig dagen efter.

... och vid det här laget vet jag inte vad jag ska säga. Jag säger bara att jag nog i fortsättningen ska tänka på att alla män är våldtäktsmän så att jag inte råkar göra nåt dumt och råkar blir våldtagen och går därifrån.

Och nu vet jag inte vad jag ska skriva heller. Nättroll ok, men livs levande i mitt lunchrum? Måste sluta äta lunch när alla andra äter lunch.

Omläsning på gång

Det stod om en ya bok som jag aldrig hört talas om lite överallt som jag blev nyfiken på. Jag kände igen författaren men kunde inte koppla till vad, googlade upp och det visade sig att hon skrivit en serie böcker jag läste flera gånger i högstadiet och hade glömt av existerande:

http://en.m.wikipedia.org/wiki/Anastasia_Krupnik

" The Anastasia Krupnik series was 29th on the American Library Association's "The 100 Most Frequently Challenged Books of 1990–2000" [1] for reasons such as references to beer, Playboy Magazine, and a casual reference to a character wanting to kill herself."

Minns den som fantastisk och älskade dessutom 70-tals omslagen.

Lite oroad att omläsning kommer förstöra minnet. Men tänker chansa.

Flykt

Nu när jag suttit och räknat på kretsar hela eftermiddagen känns det som det är dags att pluggflykten. Det känns dock mer avancerat än jag minns det: tidigare pluggflyktande brukade innefatta frenetiskt diskande och sorterade.
Nu då?
För två veckor sen var jag inne på artiklar om bosonic string theory och idag sitter jag på bussen och letar information om freebsd. Jag har någon luddig idé som innefattar en dator.

Så länge jag bar funderar på saker borde det inte vara någon fara.

Det som oroar mig lite är att tentorna inte är förrän i början på juni, det hinner hända massor tills dess. Eller ingenting.

Om jag, innan juni, börjar fråga om du har en gammal dator hemma du inte tänkt använda något mer, snälla hejda mig.

Ironiskt nog

Försöker jag skriva ett inlägg om hur jag insett att jag blir så upprörd hela tiden för att jag satt en massa krav på mig själv som jag sedan applicerar på omgivningen och blir sur när de inte heller kan uppfylla dem. Och inte sänker jag kraven heller.

Ironiskt nog blir jag aldrig nöjd med formuleringen och skiter därför i att skriva det.

Och gjorde precis det ändå.

Och sen är gympeppen helt borta. Vill inte alls till gymmet. Det enda ut skulle kunna tänka mig att göra är swings. Fått göra nåt jag inte gjort på flera år för att lura mig till lokalerna öht: boka in mig på pass.
Vilket för mig, igen ironiskt nog, är att sänka kraven när jag precis skrev att jag inte gör sånt.