Nej?

Och nu vill jag inte skriva det här men jag gör det ändå: vafan. Sitter på vagnen hem och ja jag är trött och fan tro jag somnar till precis så jag missar hållplatsen.
Hoppar av. Telefonen dör. En man börjar prata med mig, typ "oh, du ser trött ut"
Har inget att läsa på så jag, svarar. Samtalet är normalt ickesägande i två-tre minuter och sen "Får jag ditt nummer"
öh, nej.
Då börjar det. Tjatet. Typ: Varför inte, vad hur tror du att man träffar folk annars, böööh
Jag önskar telefonen magiskt hade haft batteri helt plötsligt.
Jag önskar jag hade sjungit högt på hittepådanska.
Jag önskar jag inte var så naiv och trodde att det faktiskt gick att småprata med någon när man står och väntar på en vagn helt oskyldigt.
Jag önskar att det räckte att jag slutar svara.
Jag önskar att det räckte att jag sa att "jag vill inte prata med dig mer".
Oh, varför är jag så naiv.
*laddar telefonen*

Rymden

Såhär strax innan midnatt på lördag kväll, sitter och roar mig med att räkna på halvledare och små små saker. Suttit lite för länge men ändå inte fått särskilt mycket gjort.

Helt plötsligt börjar jag tänka på rymden, som motsats till de här små små sakerna antagligen, och hur stor den är. Och hissnar eller nåt. Jag vet inte, jag får panik. Jag försöker föreställa mig hur stor jupiter är och så helt plötsligt ser jag hur det skulle se ut om den kom närmare jorden och hela himlen skulle vara täckt av en stor planet som sög upp och mosade oss. Och liksom - mer panik. Det ser ut som när man i filmer brukar zooma in på nåt från nåt långt bort.

Kan inte sluta tänka på den här jätteplaneten. Försöker tänka på de små elektronerna igen, men det känns liksom inte vettigt längre.

Varje gång jag tänker på tentan så blir det också såhär. Jag liksom ser den i ett kort ögonblick inne i huvudet, tentan är i änden av en tunnel som jag sugs in i och jag ser allt jag måste klämma in i huvudet innan dess och får nån slags panikattack där hjärnan går i strejk och det enda jag hör är "aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAH" Och sen måste jag typ vagga runt och fundera över vad jag håller på med egentligen. Och försöker fokusera på "nu" och "den här lilla grejen" och så kanske det blir bra, och jag kanske kan pussla ihop alla grejerna så jag ser den där stora saken utan att få panik. En sak i taget, se inte den stora bilden för då blir du bara skräckslagen.

Jag räknar på en till ideal komponent och låtsas att det är det enda jag behöver kunna.
...och en till...

...och en till...