Pubrunda förra fredagen

Glömde ju skriva vad som hände innan byxorna.

Jag var i Kajsa (ja iiiiii Kajsa) med folk och står och hänger med... folk. Någon i sällskapet är någon jag inte känner igen och någon annan säger "Solstrålen förresten det här är xxxx"

Killen som jag ska hälsa på, ler lite och säger:
"Vi har träffats förut, fast du kanske inte kommer ihåg det"
Solstrålen lite panik, rotar i minnet, känner verkligen inte igen människan. Förbannar Rufset och hoppas personen inte sett mig naken eller nåt.
"Eh, jaha, skulle du kunna dra något sammanhang?"
"Ja, vi träffades i bastun någon gång för typ ett år sen, jag var där med mina kompisar och helt plötsligt ramlar det in typ 20 pers, alla var killar utom en och alla nakna, ni hade visst vart på någon ohmsits eller nåt. Det var på den tiden jag bodde i ett kollektiv och hade släpad med mina huskompisar. De var ju ickechalmerister och var lite smått förvånade. Speciellt när du kom fram och försökte förklara att ni inte var farliga."

Plötsligt minns Solstrålen P R E C I S vilket kalas som refererades till. Och ja ni vet: De träffade inte Solstrålen, de träffade Rufset. Naken.

Mellan det här och byxorna hände andra saker. Typ det som är på bilden. Ja de är gröna.

Byxor II

Ja om det var någon som undrar vad det var med det här inlägget, så kommer det en förklaring snart.

Jag tänkte skriva om det förra gången det hände, förr-förra gången det hände och gången innan dess med, men det blev inte av. Nu var jag på Lekskolan i källaren och här är resultatet. Bilden är byxor, hål i byxor, gaffa och långt ner min råsa sko.

Sommar

Jag skiter i att den antagligen spenderat hela sin uppväxt i ett växthus, att den inte är svensk och att den är stor som ett äpple. För mig smakade den sommar i alla fall.

Byxor

Igen

Ansvarsfull vs Rufset

Insåg i början av denna månad att jag spenderat mer tid under vattnet än drickandets alkohol eller lida av dess efterbörd. Sen skaffade jag Icakort. Och gick med i a-kassan.

Konsekvensen av detta blev naturligtvis att jag fick lov att släppa lös Rufset förra lördagen, trots att jag tidigare samma vecka vart hemma tre dagar pga sjukdom. Då Solstrålen inte ens nästan var hångelsugen fokuserade Rufset på det viktigaste och blev väldigt onykter på hemjäst vin, vid återkomst runt tretiden på eftermiddagen däckade i stinkrummet på tryckeriet i typ 4h, vaknade, fortfarande Rufset, handlade pizza, gick på innebandy och hamnade sen på ohmsits där magen varken ville ha öl eller vin. Så Rufset drack cider.

För säkerhets skull tog jag en öl var måndag, tisdag samt två på onsdagen.

Behöver jag säga att det är lite jämnare nu?

Ännu mer krångel

IDAG fick jag ett vidarebefodrat mail som ursprungligen skickats till alla som skulle på lillasysterns möhippa. Utom mig. Skickat från min storasyster. Vidarebefodrat av. Mamma.

Möhippan är på lördag.

Det här är enda informationen jag fått sen min syster tog bort eventet från FB.

Jag tänker inte gå.

Mamma kommer inte förstå.

Ansvar

Har haft en riktigt oproduktiv dag, om man inte räknar med mängden snor min näsa tyckte det var lämpligt att producera då. Iaf så hade jag ett samtal tidigare idag som egentligen inte var orsaken till utan mer påminde mig om något. Och här kommer nåt slags frälsningsinlägg, håll i hatten.

Folk vill hela tiden att en massa andra människor ska ta ansvar för en själv. Vad hände med eget ansvar?

Om jag vill gå ner i vikt och bli tränad så kan inte någon annan än jag göra nåt åt det. Visst jag kan tvinga människor omkring mig att agera något slags skyddsnät och t.ex. inte utsätta mig för frestelser eller tjata på mig att gå och träna men i slutändan är det jag som måste ta mig dit. Och har jag då rätt att bli sur på "mitt skyddsnät" om de inte agerar skyddsnät utan t.ex. tar med fika och bjuder mig "när de vet att jag bantar".

Nej.

Eller "hon tjatade inte på mig att jag skulle gå och träna" är det då "hennes" fel att jag inte tränat?

Nej.

Det är väldigt lätt att hitta på ursäkter, det är väldigt mänskligt att vilja förklara. Men ibland gör man sig själv en otjänst när man letar förklaringar istället för att blicka framåt.

Jag kan infoga ett exempel från jobbet som kan se ut vara irrelevant, men bara läs det.

Kort: Vi kör långtidstest över helgerna i temperaturboxar. Någon hade öppnat en temperaturbox så när Pakistaner skulle starta testen via remote login kunde han ju inte se detta utan helgens tester blev körda helt i onödan eftersom boxen stod vidöppen och således inte alls höll rätt temperaturer.

Tjurgubben var i princip bara intresserad av vems fel det var, enbart och upprepat tjatade om vad som hänt och pekade ut personen som hade tillåtit att skåpet öppnats och bla bla. I säkert 10 samtal under förmiddagen hörde jag honom prata om det och sen tog han upp 20 minuter på vårt "innan-lunch-kvartsmöte" med samma grej igen. Tillslut blev jag förbannad och sa "Vad fan spelar det för roll vem det var som gjorde fel?" och han svarar att det spelar väl all roll i världen.

"Nej. Det är inte intressant. Det som är intressant är att ställa sig frågan "Är det här ett problem för gruppen, händer det ofta? och om det är ett problem, vad ska vi göra åt det? Allt annat är irrelevant"

Och det är precis samma sak med allt man gör. Med min träning och när jag inte pluggar eller städar.

Är det här ett problmem för mig?
Vad ska JAG isåfall göra åt det?


Sluta hitta på ursäkter, sluta skyll på andra för dina egna misslyckanden.

Vad ska JAG göra åt det?

(När det kommer till Tjurgubben handlar det om att han inte jobbar alls och därför gärna vill hitta syndabockar så fort nåt går fel så att inte någon börjar granska det han gör. Eller inte gör kanske man ska säga. Måste vara jobbigt att gå omkring på jobbet och vara rädd hela tiden. Åas om man aldrig gör nåt så kan man aldrig göra fel heller. Eller?)